Det känns tungt när jag en kall, mörk oktobermorgon kommer ut till vedugnen. Det regnar och kroppen värker fortfarande av alla de tunga lyften. Föregående dag placerades 20 skulpturer i ugnen. Nu har jag tolv timmars bränning framför mig. Jag låter värmen stiga sakta. Man måste vara försiktig med stora former - stiger temperaturen för fort ligger misslyckandet på lur. I vedugnen lever leran sitt eget liv och eldens flammor tillför dimensioner som inte går att uppnå på annat sätt.
Jag ger kraften i den intuitiva känslan stort utrymme i skapandeprocessen. Den våldsamma kampen med leran vill jag också förmedla. Några dagar senare tömmer jag ugnen. Och trots att jag lyckats bemästra bränningen blev ingenting som jag hade tänkt mig.
Det blev så mycket bättre.
